Nu börjar det rätta till sig med amningen. Det känns inte längre som att någon håller på att döda mig, med en plågsam metod.................... Jäklar vad ont jag har haft. Vi snackar sprickor och blödande sår. Men denna gången (tredje gången gillt) verkar det funka bra. Han blir mätt och nöjd och jag behöver inte ge honom tillägg också. Det känns skönt. Min räddning i början var ett par riktiga ullinlägg. Kan varmt rekommenderas. Jag skaffade två par så då kan jag tvätta upp dem för hand och byta ofta. När inläggen blir blöta då man läcker mjölk känns det torrt. Jag brukar köra med engångsinlägg utanpå ullinläggen annars blir bh:n blöt. Funkar kanon! Ullinläggen känns som bomull mot såriga bröstvårtor och fastnar och klibbar inte som engångsinlägg. Investerade i salvorna Bepanthen och bröstvårtskräm från apoteket. använde också amningsnapp på ena bröstet där smärtan var värst. funkade inte så bra när han skulle suga eftersom han inte fick ett riktigt tag, men bröstet fick repa sig lite och nu går det bra utan.



Underbart varma och mjuka amningsinlägg! www.lovelymama.se

Tänk att det kan vara så svårt och smärtsamt med amning.... Och vad skönt när det fungerar......

Underbara älsklingen har äntligen kommit ut nu!
Vägde 4450g, 53cm lång

Igångsättning - Måndag 31/3

Jaha, då var det dags. Ingen återvändo! Nu måste bebben ut vare sig den vill eller ej!

Vi åkte in till förlossningen på utsatt tid på måndag morgon. Jag ville INTE! Det var verkligen värsta senariot för mig. Att gå över tre veckor för att sen bli igångsatt i alla fall. För mig kändes det så onaturligt att kroppen inte kan komma igång själv utan att man ska gå in med åtgärder när kroppen uppenbarligen inte är redo för det. Det var med en stor klump i magen som vi åkte in denna morgon. Jag sa hej då till pojkarna med en tår i ögat.......

När vi kom in var det dags för undersökning. Det visade en omogen livmodertapp. Lång och endast öppen en cm. Alltså hade det inte hänt någonting under förra veckan då jag gick på 3 överburenhetskontroller. Jag försökte få läkaren att släppa hem mig egen, men utan resultat. Bebisen skulle komma ut inom 48!!!!!!! timmar. Yeah! En 48 timmars förlossning. Kan det bli bättre???? Dessutom på konstlad väg.

Läkaren gjorde en bedömning att sätta in en ballongkateter i livmoderhalsen som man blåser upp med koksalt. Sedan drar man i den var tredje timma för att tänja ut den omogna tappen. När man är öppen ca 3-4 cm ramlar den ut och värkarbetet ska kunna sätta igång. Cosy, cosy. Till slut var det bara att sära på benen för att få in den jäkla slangen. Efter läkarens mekande och min arga ramsa om att det är fan att det inte kan komma igång av sig självt efter tre veckor över tiden och tredje barnet så satt den på plats. Fasen här ligger man med en jäkla gummislang mellan benen och vill bara hem. Men nu var det gjort och nu var det bara att vänta på att något skulle hända. Katetern skulle sitta max 10 timmar. Hade det inte hänt något då fick man gå vidare med andra metoder.

Fram emot lunch hade det inte hänt så mycket. Lite molvärk men inga värkar. Fast det gör ju ont det med. Tack och hej. Kan jag gå hem nu? Snacka om långdraget alltihop. Först gå över tre veckor, komma hit tidigt på morgonen och sedan bli igångsatt och INGET händer. Känner mig redan SLUT och förbannat trött. Har redan svårt att fokusera på målet - Bebisen, som faktiskt är på väg nu.

Vid tre tiden hade fortfarande inget hänt. Jag började inse att det nog inte skulle bli bebis idag. Men vid nästa toabesök ramlade katetern ut. Yippey! Och vad hände sen? Ingenting....... Fick beskedet om att nästa steg är att ta hål på hinnorna så vattnet går. Öh, nej tack... Nu kunde det väl ändå komma igång av sig självt? Men inte....... Så vid halv fem gick vattnet efter att man tagit hål på hinnorna? Nu räknade man med att värkarbetet skulle sätta igång. Jag och min man åt middag och vankade sedan fram och tillbaka i korridorerna för att slå ihjäl tiden. Inga värkar... Men så, vid halv sex kom den första riktiga värken. Det gick inte att ta miste på. Äntligen dags!