Under förmiddagen har jag suttit och skrivit på min insändare om förlossningsvården. Så som jag upplevde den på Näl i Trollhättan. Jag kan ju säga att jag inte har något gott att säga om denna. Var det för att jag var inne för min tredje förlossning som ingen brydde sig? Att jag hade "vanan" inne???? I såna fall kan de ju inte ha mer fel. Visst att det var tredje barnet, men ingen förlossning är ju den andra lik. Dessutom blev det akut kejsarsnitt med min mellersta pojk då han höll på att dö i magen. Denna förlossningen skulle jag vara under extra bevakning då jag tidigare gjort kejsarsnitt och att jag nu även skulle bli igångsatt. Båda dessa faktorer innebär en ökad risk. Och vad händer? Jo, ingen bryr sig överhuvud taget. Vi blir lämnade ensamma. Vår barnmorska springer på möten och prioriterar andra saker. Ser henne knappt. Det är nya ansikten hela tiden som bara gör det mest nödvändiga. INGEN finns där att stötta oss i förlossningsarbetet. De fixar inte ens att jag har smärta och ångest utan går bara där ifrån! Det jag behövde var lite stöttning och få höra att jag klarar detta, bebisen kommer snart, nu är det nära m.m. När jag började krysta och bebisen var på väg stod min barnmorska och knappade på datorn i rummet. Då hade jag tidigare bönfallit henne att inte lämna oss igen. Jag fick själv säga till att jag var öppen 10 cm och att jag började krysta, men ingen brydde sig. Usch en riktig mardröm. Aldrig att jag kommer våga lita på vårdpersonalen igen. Skulle det bli någon mer gång så kommer jag ha med mig en doula. Utan tvekan. Och sjukvården kommer att få bekosta förberedande samtal för att jag överhuvudtaget skulle våga föda igen.... Vad har du för erfarenhet?

Ha det gott!